anskb

 

Hur går man ut med att man har en psykisk sjukdom? OM man nu vill att alla ska veta om det. Idag finns internet och diverse sociala sajter där skvallret går som en bugatti i 431 km/h, vilket man ibland kan se som en fördel när det nu kommer till detta: Att komma ut. 

"Att komma ut" kan ofta förknippas med sin sexualitet, när det egentligen handlar om att berätta "Det här är jag". Jo, självklart är ens sexualitet en del av den man är, abslolut! Men det ingår ju så mycket mer, eller hur? Varje person är ju sin egna individ. Jag menar inte att man ska komma ut: jag är en glad person, jag borstar tänderna ofta och jag älskar att fiska. Det tror jag att de som känner dig vet ändå. Jag menar: att komma ut med sin sexualitet, sjukdom, kön, den man egentligen är, det som formar en. 

 

Jag har egentligen inte gömt mig i en garderob. Eller jo, i de två år innan jag äntligen fick mod till att berätta om min sexualitet för mina närmsta vänner, sedan till alla jag känner och nu vet väl de flesta i bollnäs om den. Men det är slut med det nu, att gömma sig i garderoben. Jag vill inte skämmas för den jag är. Jag vill att alla ska få veta vem jag är och därför kommer jag nu för andra gången ut ur garderoben som jag egentligen inte gömt mig i: Jag är bipolär! 

 

Jag har en bipolär sjukdom. För att läsa om min sjukdom, klicka på bilden. 

Jag har alltid vetat att det jag känner, hur jag mår, mina perioder, mitt överdrivna humör inte är normalt. Det kan inte vara såhär en normal, frisk person känner och beteer sig. Att de inte beteer sig som jag gjort var självklart, jag har ju sett det själv. Jag har varit på bup förut för att jag var depprimerad, det var jag. Jag bortsåg då från mina maniska perioder, då jag verkligen tyckte om dom (ich), Jag trodde det var den kännslan man hade när man var lycklig. Men inte förns för några månader sedan då jag läste på internet om bipolär så fick jag hopp om att bli fri. För jag kände igen mig så väl i diagnosen. Jag tänkte "det stämmer, det stämmer, det här är jag". 

Det tog ett tag innan jag berättade för mamma, för jag var såååå nervös för att säga det. Varje gång jag tänkte att nu fan ska jag säga det så började tårarna dyka upp, fick en nervös magkänsla och jag var så rädd. Men jag gjorde det, Jag kommer inte ihåg mycket för jag var så nervös men jag berättade. Jag sa att jag hade läst om bipolär, att jag kände igen mig och att jag vela ha en utredning på bup. Och det fick jag. 

 

Här är jag nu, med diagnosen och i början av en behandling. Och det är en sån lättnad att äntligen, äntligen kan jag bli frisk!