anskb

Det många inte vet om mig är att jag känner av andlighet. Jag känner alltså av om det är en död själ i närheten av mig. Så var det för tre år sedan iaf. I tre år nu har jag blivit mer öppen för varje år som gått. Och nu kan jag inte bara känna av dem, jag hör dem halvtydligt och jag ser dem. Om jag vill då förstås men det är inte varje gång jag får välja. För någon natt sedan när jag låg i min säng och inte kunde sova hörde jag en kvinna från skogen som gick och grät. Hon sa gång på gång "hjälp mig, snälla hjälp mig." Vilket resulterade i att jag inte alls kunde sova. Jag kan ibland höra Bruno ( min gamla hund som vi gav bort till dem som bodde här innan) försöka skälla. Jag kommer ihåg att han verkligen inte kunde skälla utan det lät mer som att han gnydde (?). Honom hör jag. Han dog här pga ett eplepsianfall. Jag saknar honom så mycket och det är faktiskt en trygg känsla jag får jag jag känner av honom. Han var min bästa vän de få åren. 

 

Detta är ju något jag allt mer blir van vid då jag går i skolan på heden, där en av byggnaderna är ett gammalt psyksjukhus. Så där känner jag ju av det dagligen och det är inte något jag tänker på när jag väl är där. Jag kände förut en skam över vad jag kände av och ringde alltså hem en kvinna som skulle "stänga av mig" så att jag slapp. Men hon lyckades inte och det är jag idag glad över. Jag har accepterat det nu, och jag vet att om någon i min familj eller vänner dör kommer de aldrig vara död för mig. 

 

 

Nu väntar jag på sushi, jag som längtat!

 

Varje kväll tänker jag att nu, nu ska jag slänga rakbladen jag har gömda i mitt rum. Men det händer aldrig. Det spelar ingen roll på vilket humör jag är på, om jag känner mig svag eller oövervinlig. Det händer aldrig. För rädslan finns fortfarande där, tar över mig, vinner över mig, mörknar mig. Så fort jag lägger mig till sängs om kvällarna är det rakbladen jag tänker på. Hur vackert det skulle vara att få se blodet rinna. Känslan när bladet skär sig genom mitt skin och ådror. Det är en vana som är svårt att skaka ur huvudet. Jag försöker, i really do. Jag minns faktiskt inte senast jag skärde mig men jag vet att jag gjort det detta skolår. Om någon bara kunde se in i min själ och känna den lusten och smärtan jag bär på, om någon bara skulle förstå. Know the water´s sweet but blood is thicker. 

Jag är inte stabil än, lite men inte tillräckligt. Jag kan fortfarande gå felvägar när det gäller hur jag ska betee mig och göra. Monstren är fortfarande kvar i mitt huvud och det är svårt att tänka på något annat när de väl kommit in. "Gör det, gör det bara!" Jag är inte fri, jag är långt ifrån fri från min sjukdom. Jag kommer alltid att ha med mig den, kommer aldrig bli av med den. Min sjukdom är också min personlighet så det finns inte mycket att ändra på, bara förbättra. Jag försöker varje dag att vara stark, stå upp och sträcka på mig för att inte falla samman platt på golvet och för att drukna i tårar. Jag vill inte att någon ska se mig så, så sårbar och liten. För jag vet att jag kan vara stark. Jag är stark. Men monstrena... och rädslan... det är inte rättvist. Hur kan det vara rättvist? 

 

 

Hur går man ut med att man har en psykisk sjukdom? OM man nu vill att alla ska veta om det. Idag finns internet och diverse sociala sajter där skvallret går som en bugatti i 431 km/h, vilket man ibland kan se som en fördel när det nu kommer till detta: Att komma ut. 

"Att komma ut" kan ofta förknippas med sin sexualitet, när det egentligen handlar om att berätta "Det här är jag". Jo, självklart är ens sexualitet en del av den man är, abslolut! Men det ingår ju så mycket mer, eller hur? Varje person är ju sin egna individ. Jag menar inte att man ska komma ut: jag är en glad person, jag borstar tänderna ofta och jag älskar att fiska. Det tror jag att de som känner dig vet ändå. Jag menar: att komma ut med sin sexualitet, sjukdom, kön, den man egentligen är, det som formar en. 

 

Jag har egentligen inte gömt mig i en garderob. Eller jo, i de två år innan jag äntligen fick mod till att berätta om min sexualitet för mina närmsta vänner, sedan till alla jag känner och nu vet väl de flesta i bollnäs om den. Men det är slut med det nu, att gömma sig i garderoben. Jag vill inte skämmas för den jag är. Jag vill att alla ska få veta vem jag är och därför kommer jag nu för andra gången ut ur garderoben som jag egentligen inte gömt mig i: Jag är bipolär! 

 

Jag har en bipolär sjukdom. För att läsa om min sjukdom, klicka på bilden. 

Jag har alltid vetat att det jag känner, hur jag mår, mina perioder, mitt överdrivna humör inte är normalt. Det kan inte vara såhär en normal, frisk person känner och beteer sig. Att de inte beteer sig som jag gjort var självklart, jag har ju sett det själv. Jag har varit på bup förut för att jag var depprimerad, det var jag. Jag bortsåg då från mina maniska perioder, då jag verkligen tyckte om dom (ich), Jag trodde det var den kännslan man hade när man var lycklig. Men inte förns för några månader sedan då jag läste på internet om bipolär så fick jag hopp om att bli fri. För jag kände igen mig så väl i diagnosen. Jag tänkte "det stämmer, det stämmer, det här är jag". 

Det tog ett tag innan jag berättade för mamma, för jag var såååå nervös för att säga det. Varje gång jag tänkte att nu fan ska jag säga det så började tårarna dyka upp, fick en nervös magkänsla och jag var så rädd. Men jag gjorde det, Jag kommer inte ihåg mycket för jag var så nervös men jag berättade. Jag sa att jag hade läst om bipolär, att jag kände igen mig och att jag vela ha en utredning på bup. Och det fick jag. 

 

Här är jag nu, med diagnosen och i början av en behandling. Och det är en sån lättnad att äntligen, äntligen kan jag bli frisk!