anskb

Varje kväll tänker jag att nu, nu ska jag slänga rakbladen jag har gömda i mitt rum. Men det händer aldrig. Det spelar ingen roll på vilket humör jag är på, om jag känner mig svag eller oövervinlig. Det händer aldrig. För rädslan finns fortfarande där, tar över mig, vinner över mig, mörknar mig. Så fort jag lägger mig till sängs om kvällarna är det rakbladen jag tänker på. Hur vackert det skulle vara att få se blodet rinna. Känslan när bladet skär sig genom mitt skin och ådror. Det är en vana som är svårt att skaka ur huvudet. Jag försöker, i really do. Jag minns faktiskt inte senast jag skärde mig men jag vet att jag gjort det detta skolår. Om någon bara kunde se in i min själ och känna den lusten och smärtan jag bär på, om någon bara skulle förstå. Know the water´s sweet but blood is thicker. 

Jag är inte stabil än, lite men inte tillräckligt. Jag kan fortfarande gå felvägar när det gäller hur jag ska betee mig och göra. Monstren är fortfarande kvar i mitt huvud och det är svårt att tänka på något annat när de väl kommit in. "Gör det, gör det bara!" Jag är inte fri, jag är långt ifrån fri från min sjukdom. Jag kommer alltid att ha med mig den, kommer aldrig bli av med den. Min sjukdom är också min personlighet så det finns inte mycket att ändra på, bara förbättra. Jag försöker varje dag att vara stark, stå upp och sträcka på mig för att inte falla samman platt på golvet och för att drukna i tårar. Jag vill inte att någon ska se mig så, så sårbar och liten. För jag vet att jag kan vara stark. Jag är stark. Men monstrena... och rädslan... det är inte rättvist. Hur kan det vara rättvist? 

 

Är det så viktigt för er att det ska heta negerboll och inte chokladboll? För er som nu tycker det, vill ni inte värna om allas mående? Då ordet "neger" betyder "svart" på spanka och några andra språk så har europeér århundrande tillbaka användt ordet "neger" i negativa meningar. Då de sprungit efter en mörkhyad person i en, för den mörkhyade, hotfull situation och skrikit fraser som ex.  "negerjävel". 

"Det har alltid hetat chokladboll" är för mig det sämsta argumentet att komma med i en disskution om detta. Jag hittade en länk på facebook om just detta och tycker ni också bör läsa vad jag läste. Du läser då från ett afrosvenskt perspektiv på frågan om ordet "negerboll". En riktig tankeställare till er naiva människor där ute som gärna vill äta en "negerboll".

Angående Tyfonen i Filippinerna som ni borde ha hört om så är jag så himla orolig över hur min familj och vänner har det. Givetvis är det inte min riktiga familj, men jag kan kalla de för det då de verkligen känns som en familj för mig, plus att jag har en äkta kusin där borta som bara är två år. 

 

Jag pratade med pappa och han berättade en liten del av kaoset där borta. Vi bor på en ö som heter Caticlan. Där bor det fattiga människor med eller utan jobb med mini-mini-minimal lön. På området där min familj bor finns ett fåtal cementhus och massor av bambuhyddor som folk bor i. Allt är förstört. Vårat hus, Lynns (pappas festmö) hus är av cement, det klarade sig men utan tak på översta våningen. Just när tyfonen höll hus så skyddade sig hela familjen i vårt hus på övervåningen, Alla bambuhyttor var ju bortblåsta och de hade ingen annanstans att skydda sig på. Men tyfonen blev ju bara värre och värre, och precis när de bestämde sig för att gå ner till källaren istället så far taket iväg. För att komma til källaren måste man ut ur huset, ner för trappan och sen gå in i källaren. 

 

Mycket mer har  jag inte hört, men jag vet hur det ser ut där då jag sett bilder och det är bara så hemskt! 

 

Nu längtar jag bara till den 21 december då jag, mamma och patrik ska ner till filippinerna och hjälpa till och bygga upp samhället där lite. Det kommer kännas så bra att få hjälpa till och stödja de alla. 

 

 

Lite bilder från när jag var till min familj senast. tryck på bilderna för större format. ( de är snodda från lynns fb)

"Få ämnen är så laddade och avskydda. Vissa beter sig som om de vore allergiska; de sätter en hand för munnen och lägger benen på ryggen. Andra drabbas av något som liknar ett raseriutbrott; ögonen svartnar, fradga bubblar ur mungiporna och näsborrarna vidgas. Några skrattar hånfullt och lyfter upp det mellan pekfinger och tumme och rynkar kraftigt på näsan.

Den här krönikan ska handla om feminism.

är du kvar? 

När denna text var skriven kom tidningen ( förra veckans Bollnäsnytt) med AnnaSara Dahrén Formgrens senaste krönika ut. En viktig och välskriven sådan. Min första tanke var att förkasta den här texten, eftersom risken att läsare skulle opponera sig mot upprepningar kändes överhängande, men istället valde jag att se sammanträffandet som ett tydligt bevis för att diskussioner kring detta ämne ÄR av yttersta vikt. 

Att diskutera feminism är problematiskt och absolut inte riskfritt.

om du ska kalla dig feminist bör du vara beredd på aggressivt mothugg, hotfulla blickar och djupa suckar. Endera blir du bemött som en provokativ och dryg manshatare eller som en naiv och hopplös dåre. Men vad innebär det egentligen att vara feminist? 

På Wikipedia står det att feminism är en samling rörelser som syftar till att definiera, upprätta, och försvara kvinnors politiska, ekonomiska och sociala rättigheter. Feminismen definierades i en tid då kvinnors liv var kraftigt begränsande och blev på så vis en rörelse för att frigöra kvinnan och låta henne outveckla sina egna förmågor. En del skulle hävda att feminismen hör till det förflutna - att det som var det grundläggande målet är uppnått. Vi har feminister att tacka för kvinnors rösträtt, lika rättigheter, rättsliga skydd, fri abort, högre löner och så vidare, men feminismen nöjer sig inte förrän det råder jämlikhet mella könen; feminismen är kampen för jämställdhet. Har vi ett samhälle där vi behandlas lika oberoende av vårt kön?

 

målet för de feministiska rörelserna är alltså jämställdhet. So far so good. Men det är strävan efter att uppnå målet som är den stora utmaningen. Feminister anser att samhället inte är jämställt och kräver därför en förändring - vanor ifrågasätts och strukturer (som kan vara väldigt bekväma att hålla sig inom) synas.

jag hör ofta personer säga att de är trötta på feminister och att de tycker att alla borde få vara precis som de är. Men jag skulle säga att det är ju precservad feminismen strävar efter; sett alla ska få vara precis som de vill utan att känna sig intvingade i snäva könsroller med tillhörande mönster och identiteter. Ett annat motargument brukar vara att feminister är ute efter att störta mannen och istället bli överordnad honom - men det är ju inte jämställdhet. Feminismen strävar efter att rasera hierarkier och inte efter att skapa nya.

dessutom har motståndare lyckats med att skapa bilden av feminismen som uteslutande en kvinnofråga - men hela samhället skulle må bra av att vara jämställt. Feminismen är inte en exkluderande ideologi (om än inte en enhetlig) utan en inkluderande sådan - den är en demokratisk strävan, för alla människo." 

 

 

Så löd Therese Bonneviers krönika i veckans Bollnäs nytt. Jag tyckte den var så bra så jag blev tvungen att hänga ut den här, men vad gör det? Det är ju bara bra, så kan ni, mina vänner som inte orkar vara insatt i vad det är för samhälle ni lever i, läsa det här iaf. Något bra. 

Jag har fått frågan: hur orkar du vara så insatt i något så ointressant som feminism, eller ja, politik i huvudtaget? 

Jag har ett svar, två meningar och 40 ord : jag bryr mig om i vilket samhälle jag ska leva i i hela mitt liv och jag vill leva så bra och lyckligt som möjligt så jag är redo att satsa och göra skillnad. Allt handlar om viljan och lycka.

Ni har säkert hört talas om den där flaskvåldtäkten av tre 19-åriga killar i Umeå. Om inte tycker jag att ni ska läsa om det, finns i de stora nyhetstidningarna som DN, aftonbladet och expressen. 

 

Dessa tre killar våldtog alltså en tjej på en fest med en vinflaska. De säger att hon skulle ha varit blyg och därför inte särat på benen. Killarna frigavs från dommen och går nu fria. Tycker vi detta är rätt? NEJ!

 

Läs denna länk och sprid den gärna vidare! http://pastebin.com/Bf6BnM1K 

 

Jag börjar bli så sjukt trött på alla skönhetsideal överallt. Både för kvinnor och män. Att kvinnor ska vara smala och söta, och män stora starka och ståtliga. Jag orkar seriöst inte. Det förstör oss så jävla mycket. 
Fast vi inte tänker på det så finns det runt omkring oss hela tiden. Du själv tänker på att inte äta för mycket onyttigheter för att du inte vill bli tjock. du tänker när du går på stan och ser en smal tjej " åh vad fin, jag vill se ut som henne". NEJ! Vart finns det roliga med att se ut som någon annan i gemfört med att vara en egen unik individ? -ingenstans!

 

En till sak, när ni ser någon som har aneroxia och ni tänker "usch vad jävla smal, hon måste ju äta!". Vet ni varför hon är just sådär smal? jo för att hon har fallit, hon har fallit för dom här skönhetsidealen som visas på tv, reklamblad, osv. Hon har slutat ätit för att vilja bli som någon annan, men hon tycks sig aldrig vara där, på samma nivå som hennes förebild. Så hon fortsätter att inte äta, men ser bara en tjock figur när hon tittar på sig själv i spegeln. 

 

Man blir så förvrängd i hjärnan.