anskb

Varje kväll tänker jag att nu, nu ska jag slänga rakbladen jag har gömda i mitt rum. Men det händer aldrig. Det spelar ingen roll på vilket humör jag är på, om jag känner mig svag eller oövervinlig. Det händer aldrig. För rädslan finns fortfarande där, tar över mig, vinner över mig, mörknar mig. Så fort jag lägger mig till sängs om kvällarna är det rakbladen jag tänker på. Hur vackert det skulle vara att få se blodet rinna. Känslan när bladet skär sig genom mitt skin och ådror. Det är en vana som är svårt att skaka ur huvudet. Jag försöker, i really do. Jag minns faktiskt inte senast jag skärde mig men jag vet att jag gjort det detta skolår. Om någon bara kunde se in i min själ och känna den lusten och smärtan jag bär på, om någon bara skulle förstå. Know the water´s sweet but blood is thicker. 

Jag är inte stabil än, lite men inte tillräckligt. Jag kan fortfarande gå felvägar när det gäller hur jag ska betee mig och göra. Monstren är fortfarande kvar i mitt huvud och det är svårt att tänka på något annat när de väl kommit in. "Gör det, gör det bara!" Jag är inte fri, jag är långt ifrån fri från min sjukdom. Jag kommer alltid att ha med mig den, kommer aldrig bli av med den. Min sjukdom är också min personlighet så det finns inte mycket att ändra på, bara förbättra. Jag försöker varje dag att vara stark, stå upp och sträcka på mig för att inte falla samman platt på golvet och för att drukna i tårar. Jag vill inte att någon ska se mig så, så sårbar och liten. För jag vet att jag kan vara stark. Jag är stark. Men monstrena... och rädslan... det är inte rättvist. Hur kan det vara rättvist?