anskb

Det många inte vet om mig är att jag känner av andlighet. Jag känner alltså av om det är en död själ i närheten av mig. Så var det för tre år sedan iaf. I tre år nu har jag blivit mer öppen för varje år som gått. Och nu kan jag inte bara känna av dem, jag hör dem halvtydligt och jag ser dem. Om jag vill då förstås men det är inte varje gång jag får välja. För någon natt sedan när jag låg i min säng och inte kunde sova hörde jag en kvinna från skogen som gick och grät. Hon sa gång på gång "hjälp mig, snälla hjälp mig." Vilket resulterade i att jag inte alls kunde sova. Jag kan ibland höra Bruno ( min gamla hund som vi gav bort till dem som bodde här innan) försöka skälla. Jag kommer ihåg att han verkligen inte kunde skälla utan det lät mer som att han gnydde (?). Honom hör jag. Han dog här pga ett eplepsianfall. Jag saknar honom så mycket och det är faktiskt en trygg känsla jag får jag jag känner av honom. Han var min bästa vän de få åren. 

 

Detta är ju något jag allt mer blir van vid då jag går i skolan på heden, där en av byggnaderna är ett gammalt psyksjukhus. Så där känner jag ju av det dagligen och det är inte något jag tänker på när jag väl är där. Jag kände förut en skam över vad jag kände av och ringde alltså hem en kvinna som skulle "stänga av mig" så att jag slapp. Men hon lyckades inte och det är jag idag glad över. Jag har accepterat det nu, och jag vet att om någon i min familj eller vänner dör kommer de aldrig vara död för mig. 

 

 

Nu väntar jag på sushi, jag som längtat!