anskb

Det många inte vet om mig är att jag känner av andlighet. Jag känner alltså av om det är en död själ i närheten av mig. Så var det för tre år sedan iaf. I tre år nu har jag blivit mer öppen för varje år som gått. Och nu kan jag inte bara känna av dem, jag hör dem halvtydligt och jag ser dem. Om jag vill då förstås men det är inte varje gång jag får välja. För någon natt sedan när jag låg i min säng och inte kunde sova hörde jag en kvinna från skogen som gick och grät. Hon sa gång på gång "hjälp mig, snälla hjälp mig." Vilket resulterade i att jag inte alls kunde sova. Jag kan ibland höra Bruno ( min gamla hund som vi gav bort till dem som bodde här innan) försöka skälla. Jag kommer ihåg att han verkligen inte kunde skälla utan det lät mer som att han gnydde (?). Honom hör jag. Han dog här pga ett eplepsianfall. Jag saknar honom så mycket och det är faktiskt en trygg känsla jag får jag jag känner av honom. Han var min bästa vän de få åren. 

 

Detta är ju något jag allt mer blir van vid då jag går i skolan på heden, där en av byggnaderna är ett gammalt psyksjukhus. Så där känner jag ju av det dagligen och det är inte något jag tänker på när jag väl är där. Jag kände förut en skam över vad jag kände av och ringde alltså hem en kvinna som skulle "stänga av mig" så att jag slapp. Men hon lyckades inte och det är jag idag glad över. Jag har accepterat det nu, och jag vet att om någon i min familj eller vänner dör kommer de aldrig vara död för mig. 

 

 

Nu väntar jag på sushi, jag som längtat!

 

1. Jag älskar att gosas, mysa, krama och pussas. Vilket jag gör med alla mina vänner. Jag tycker att visa kärlek med kroppspråk är viktigare än att visa kärlek med ord.

 

2. Jag har diagnosen Bipolär. Det är min sjukdom och min personlighet. 

 

3. Jag är feminist. Varför? Jo, för att jag vet om vilket samhälle vi lever i, ett patriakalt samhälle. Jag vägrar blunda för det, blundar jag som förnekar jag. Jag vill vara med i kampen om ett jämställt samhälle där alla får vara sig själva och där de sjuka idealen inte finns. 

 

4. Jag älskar hud och den mänskliga kroppen. Och jag hatar att den är sexualiserad, speciellt kvinnans kropp. 

 

5. Jag är kär i min fisk, Lufsen. Han är den ända jag pratar om allt med för jag vet att han håller käften.

 

6. Jag kan ibland vara en himla dryg människa, särkilt när jag är i min maniska period. 

 

7. Jag har nu 11 planerade tatueringar jag ska göra. Men det blir fler.

 

8. Jag älskar att pyssla, skriva fota, leka i photoshop och träna.

 

9. Jag är danslärare på KarmaTräningscenter.

 

10. Det jag gör på veckodagarna är plugga, träna, spela, läser/kolla serie, ÄTA och sova.

 

Varje kväll tänker jag att nu, nu ska jag slänga rakbladen jag har gömda i mitt rum. Men det händer aldrig. Det spelar ingen roll på vilket humör jag är på, om jag känner mig svag eller oövervinlig. Det händer aldrig. För rädslan finns fortfarande där, tar över mig, vinner över mig, mörknar mig. Så fort jag lägger mig till sängs om kvällarna är det rakbladen jag tänker på. Hur vackert det skulle vara att få se blodet rinna. Känslan när bladet skär sig genom mitt skin och ådror. Det är en vana som är svårt att skaka ur huvudet. Jag försöker, i really do. Jag minns faktiskt inte senast jag skärde mig men jag vet att jag gjort det detta skolår. Om någon bara kunde se in i min själ och känna den lusten och smärtan jag bär på, om någon bara skulle förstå. Know the water´s sweet but blood is thicker. 

Jag är inte stabil än, lite men inte tillräckligt. Jag kan fortfarande gå felvägar när det gäller hur jag ska betee mig och göra. Monstren är fortfarande kvar i mitt huvud och det är svårt att tänka på något annat när de väl kommit in. "Gör det, gör det bara!" Jag är inte fri, jag är långt ifrån fri från min sjukdom. Jag kommer alltid att ha med mig den, kommer aldrig bli av med den. Min sjukdom är också min personlighet så det finns inte mycket att ändra på, bara förbättra. Jag försöker varje dag att vara stark, stå upp och sträcka på mig för att inte falla samman platt på golvet och för att drukna i tårar. Jag vill inte att någon ska se mig så, så sårbar och liten. För jag vet att jag kan vara stark. Jag är stark. Men monstrena... och rädslan... det är inte rättvist. Hur kan det vara rättvist?