anskb

Idag säger jag grattis till mina små änglar. Neo och Noa fyller nämligen två år idag. Gud så tiden går fort och så lite jag hinner se er. 

Är det så viktigt för er att det ska heta negerboll och inte chokladboll? För er som nu tycker det, vill ni inte värna om allas mående? Då ordet "neger" betyder "svart" på spanka och några andra språk så har europeér århundrande tillbaka användt ordet "neger" i negativa meningar. Då de sprungit efter en mörkhyad person i en, för den mörkhyade, hotfull situation och skrikit fraser som ex.  "negerjävel". 

"Det har alltid hetat chokladboll" är för mig det sämsta argumentet att komma med i en disskution om detta. Jag hittade en länk på facebook om just detta och tycker ni också bör läsa vad jag läste. Du läser då från ett afrosvenskt perspektiv på frågan om ordet "negerboll". En riktig tankeställare till er naiva människor där ute som gärna vill äta en "negerboll".

 

Älskar att få slå på säcken nere i källaren, ha hårdrock spelandes i högtalarna och bara låta svetten rinna. Aldrig känner jag mig så motiverad som jag gör när jag just boxas eller kör BodyCombat på karma! 

 

 

 

 

 

 

Vill tillägga att det är länkar på sådant jag gillar och ogillar.

Angående Tyfonen i Filippinerna som ni borde ha hört om så är jag så himla orolig över hur min familj och vänner har det. Givetvis är det inte min riktiga familj, men jag kan kalla de för det då de verkligen känns som en familj för mig, plus att jag har en äkta kusin där borta som bara är två år. 

 

Jag pratade med pappa och han berättade en liten del av kaoset där borta. Vi bor på en ö som heter Caticlan. Där bor det fattiga människor med eller utan jobb med mini-mini-minimal lön. På området där min familj bor finns ett fåtal cementhus och massor av bambuhyddor som folk bor i. Allt är förstört. Vårat hus, Lynns (pappas festmö) hus är av cement, det klarade sig men utan tak på översta våningen. Just när tyfonen höll hus så skyddade sig hela familjen i vårt hus på övervåningen, Alla bambuhyttor var ju bortblåsta och de hade ingen annanstans att skydda sig på. Men tyfonen blev ju bara värre och värre, och precis när de bestämde sig för att gå ner till källaren istället så far taket iväg. För att komma til källaren måste man ut ur huset, ner för trappan och sen gå in i källaren. 

 

Mycket mer har  jag inte hört, men jag vet hur det ser ut där då jag sett bilder och det är bara så hemskt! 

 

Nu längtar jag bara till den 21 december då jag, mamma och patrik ska ner till filippinerna och hjälpa till och bygga upp samhället där lite. Det kommer kännas så bra att få hjälpa till och stödja de alla. 

 

 

Lite bilder från när jag var till min familj senast. tryck på bilderna för större format. ( de är snodda från lynns fb)

 

Hur går man ut med att man har en psykisk sjukdom? OM man nu vill att alla ska veta om det. Idag finns internet och diverse sociala sajter där skvallret går som en bugatti i 431 km/h, vilket man ibland kan se som en fördel när det nu kommer till detta: Att komma ut. 

"Att komma ut" kan ofta förknippas med sin sexualitet, när det egentligen handlar om att berätta "Det här är jag". Jo, självklart är ens sexualitet en del av den man är, abslolut! Men det ingår ju så mycket mer, eller hur? Varje person är ju sin egna individ. Jag menar inte att man ska komma ut: jag är en glad person, jag borstar tänderna ofta och jag älskar att fiska. Det tror jag att de som känner dig vet ändå. Jag menar: att komma ut med sin sexualitet, sjukdom, kön, den man egentligen är, det som formar en. 

 

Jag har egentligen inte gömt mig i en garderob. Eller jo, i de två år innan jag äntligen fick mod till att berätta om min sexualitet för mina närmsta vänner, sedan till alla jag känner och nu vet väl de flesta i bollnäs om den. Men det är slut med det nu, att gömma sig i garderoben. Jag vill inte skämmas för den jag är. Jag vill att alla ska få veta vem jag är och därför kommer jag nu för andra gången ut ur garderoben som jag egentligen inte gömt mig i: Jag är bipolär! 

 

Jag har en bipolär sjukdom. För att läsa om min sjukdom, klicka på bilden. 

Jag har alltid vetat att det jag känner, hur jag mår, mina perioder, mitt överdrivna humör inte är normalt. Det kan inte vara såhär en normal, frisk person känner och beteer sig. Att de inte beteer sig som jag gjort var självklart, jag har ju sett det själv. Jag har varit på bup förut för att jag var depprimerad, det var jag. Jag bortsåg då från mina maniska perioder, då jag verkligen tyckte om dom (ich), Jag trodde det var den kännslan man hade när man var lycklig. Men inte förns för några månader sedan då jag läste på internet om bipolär så fick jag hopp om att bli fri. För jag kände igen mig så väl i diagnosen. Jag tänkte "det stämmer, det stämmer, det här är jag". 

Det tog ett tag innan jag berättade för mamma, för jag var såååå nervös för att säga det. Varje gång jag tänkte att nu fan ska jag säga det så började tårarna dyka upp, fick en nervös magkänsla och jag var så rädd. Men jag gjorde det, Jag kommer inte ihåg mycket för jag var så nervös men jag berättade. Jag sa att jag hade läst om bipolär, att jag kände igen mig och att jag vela ha en utredning på bup. Och det fick jag. 

 

Här är jag nu, med diagnosen och i början av en behandling. Och det är en sån lättnad att äntligen, äntligen kan jag bli frisk!

 

Lägesrapport: Det är behandlingsdag nr.4. Jag är deppig, trött och långsam. Inatt vaknade jag av en ångestatack. 

 

Idag när jag och patrik väntade på sushin skulle bli klar sprang vi in på jc där det just nu är typ världens störta rea!!! 50-70% off + 3 för 2!! hur awesome? tröjan på bilden är en av de 4 plagg som följde med hem. Nu ska jag kolla på Småstadsliv med familjen då patrik aldrig sett dem förut! 

 

Igår var det halloweenfest och såhär såg jag ut! Snott bilden från facebook av de som höll i på tuppens. Men det var då toppen igår, inte bara att få träffa massa folk utan också att så många faktiskt var utklädda. JAG ÄLSKAR ATT KLÄ UT MIG. Lyckan är ju som ett liten barn haha. Jag tänkte mig själv som Demi Moore Som G.I.Jane.

 

 

Jag vill bara säga att jag kanske inte kommer uppdatera något här på två veckor alls då jag börjar min behandling nu med mediciner som kankse kommer dra ner mig i en djup depprission. Har jag turen att ha humöret så ska jag självklart försöka slänga upp nå inlägg! ville bara att ni som läser skulle få veta det. Vill ni veta mer kan ni ju höra av er till mig.